Samtidigt som demokratiska massrörelsen i Syrien är hotad från alla håll verkar vänstern ha tappat handlingsförmågan. För att bryta stiltjen tar Internationalens Håkan Blomqvist avstamp i både nuet och historien i en uppmaning till vänstern att bryta sin förlamning och visa sin solidaritet med den folkliga kampen i landet där blodbadet obönhörligt fortsätter.
”Varifrån kommer denna handfallenhet? Varför förs det ingen diskussion av detta slag – även inom vänstern? Fick man kalla fötter efter det att man ställde upp och stödde Natos militära ingripande i Libyen. Har vi blivit förlamade efter att vi sett att det dök upp starka islamistiska tendenser i Tunisien och Egypten.”
Amineh Kakabaveh från Vänsterpartiet är ordförande i riksdagens tvärpolitiska nätverk för Syrien och vrider sina händer i Flamman den 21 juni. Varför tvekar vänsterkrafter och folk i hennes eget parti att stötta det folkliga upproret mot Assaddiktaturens blodiga förtryck? Inte minst den egna tidningen, Flamman, som gärna lyfter fram det komplexa i den syriska utvecklingen men ligger lågt i att solidarisera sig med upprorsrörelsen. Kakabaveh själv efterlyser en diskussion om diplomatiska medel och sanktioner till försvar för mänskliga rättigheter. Men vad som måste stå i centrum är arbetarrörelsens och vänsterns solidaritet med den folkliga gräsrotskampen och de syriska vänsterkrafter som idag ansätts från olika håll.
I det folkliga upproret självt förekommer förstås en mängd olika grupper och riktningar, från aktiva socialister och kommunister, över liberaler och sekulära demokrater till aktivister som ser sin kamp i religiösa perspektiv. Samtidigt söker regionala och globala stormakter skära in i den syriska handlingen och vinna bulvaner för egna intressen. Saudiarabien uppges operera för fullt med att värva egna marionetter. Uppgifter om CIA-initiativ blir allt fler. För att inte tala om turkiska försök att vinna inflytande över oppositionen. Terrorgrupper av al-Qaidatyp, lokala väpnade grupper med räkningar att göra upp och kriminella gäng som roffar åt sig hör till kaosfaktorer i den statliga upplösningen som utnyttjas av olika intressen.
Assadregimen söker å sin sida utveckla banden, inte bara till Ryssland, utan även till Iran. Shiamuslimska jihadister från Iran har gripits och visats upp av syriska oppositionsgrupper.
I USA:s och Israels planer på att slå till mot iransk kärnkraft kan den syriska regimens fall göras till ett första steg – om ”rätta” västvänliga krafter kan få överhanden. Turkiet hoppas samtidigt kunna göra rent hus med kurdiska motståndskämpar i norra Syrien medan PKK försöker utvinna fördelar från Assadregimen. Inför maktspelen och de imperialistiska och reaktionära framstötarna är den handfallenhet Kakabaveh reagerar mot inte svårförståelig. I synnerhet inte när det gäller de delar av vänstern som kommer ur en tradition som såg sig som del av Moskvakommunismen eller rentav den gamla stalinismen.
Den syriska Assadregimen utgör på sätt och vis en restpost från den sovjetiska sidans vasaller under det kalla krigets dagar. De så kallade progressiva nationalistregimerna i arabvärlden och på andra håll, som kom till makten på 1960-talet, var ofta allierade med Sovjetunionen och reglerade sina ekonomier på liknande statliga sätt men utan kommunistiska partier vid makten. Tvärtom undertrycktes dessa och varje uttryck för självständig arbetarrörelse hårt. I namn av arabisk ”baathsocialism” utvecklades sekulära, statsstyrda ekonomier under mer eller mindre diktatoriska styren av ledande borgerliga, byråkratiska och militära samhällsskikt. Efter hand alltmer despotiska, som i Saddam Husseins Irak, och efter Sovjetunionens fall tvingade att anpassa sig till den kapitalistiska världsmarknaden.
Det var i den stora omstruktureringen från statliga regleringar till kapitalistisk marknad som det folkliga missnöjet med försämrade levnadsvillkor exploderade. Av de ”progressiva nationalisterna” återstod diktaturen, med allt blodigare händer. I den syriska utvecklingen återspeglas detta av Assadregimens stödgrupper som i ett lapptäcke av allianser av socialt, etniskt och politiskt slag utgör en slags lämning från sovjetepoken. Här finns företrädare för affärsmännen, byråkratin och militären, de nationella och religiösa minoriteterna som i namn av sekularism kunde hävda sin ställning samt hela skalan från multnande baathsocialism till forna sovjetkommunistiska partier grupperade i en ”nationell front”.
För delar av den postkommunistiska vänstern kan därför regimens öde ses som sovjetkommunismens sista strid. Och inte minst gentemot de imperialistiska stormakternas och reaktionära krafters operationer betraktas som ett mindre ont – ja till och med som en antiimperialism värd att försvara. Gentemot ett genuint folkuppror med krav på demokratiska och sociala rättigheter blir en sådan hållning själv reaktionär och, med en vokabulär som förstås av varje vänsteraktivist, kontrarevolutionär.
Den revolutionära massrörelsen med alla de sociala och demokratiska krav som vänsterkrafter traditionellt burit fram, befinner sig inte på Assadregimens sida utan i uppror mot denna. Den demokratiska massrörelsen hotas från mängder av håll. Från regimens militär och mordskvadroner, förstås. Men också från imperialistiska stormaktsplaner, regional maktpolitik och reaktionära fundamentalistiska krafter och sekterism.
Till skillnad från i Libyen finns i Syrien självständiga, organiserade och aktiva vänsterkrafter med demokratiska och sekulära program i ledningen för viktiga delar av folkrörelsen. De lokala koordinationskommittéerna organiserar befolkningen i bostadskvarter och byar, sköter försörjning och sjukvård och manifesterar oupphörligt för fredliga vägar och lösningar. Den nationella samordningen av kommittéerna har återkommande tagit avstånd från utländsk intervention i vetskap om att en sådan skulle utlösa ett än värre blodbad.
Det är diktaturens militära repression, bombardemang av civila bostadsområden, massakrer, fängslanden och tortyr som drivit den politiska och sociala konflikten över kanten mot inbördeskrig. Ett krig som i den syriska mosaiken kan spränga fördämningarna mot ett allas krig mot alla, där inbördeskrigets dagar i grannlandet Libanon förbleknar.
Det är i massiv solidaritet med den demokratiska upprorsrörelsens bästa krafter mot såväl diktaturen som det internationella stormaktsspelet den internationella vänstern kan bryta både sin egen förlamning och den syriska krigscirkeln. Den demokratiska rörelsens nederlag – i brist på stöd från de kamrater som borde vara dess okuvliga internationella allierade – är det säkraste receptet för de imperialistiska och reaktionära segrar alla socialister fruktar.
För handfallenhet finns helt enkelt ingen plats när revolutioners öden står på spel.
Håkan Blomqvist
Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö, Kildén & Åsman
Media: GP1, 2, 3, DN1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Assad, Uppror, Revolution, Libyen, Egypten, Tunisien, Ghaddafi, Islamism, Socialism, Islamister, Socialister, USA, Al Qaida, Ryssland, Iran, Samhälle, Politik, Imperialism, Internationellt
